Albumrecension
La La Superstar – In the persuit of contentment
Med In the persuit of contentment så har de tagit med oss på en ny resa men ingenting talar om för oss var de kommer att ta vägen näst. Vi kan bara räkna med att det kommer fortsätta att vara för jäkla kul att följa det här bandet och att de kommer fortsätta att ta ut svängarna.
Så kom den då, skivan. För mig så har Östersunds favoritpoppunkare La La Superstar alltid först och främst varit ett liveband. Deras konserter har alltid varit energiexplosioner som drivits fram genom samspelet mellan bandet och publiken. Inte sällan i ett lätt inkorporerat kaos där gränserna mellan parterna ibland varit diffusa. De tidigare albumen Dance World (2021), Blue Flower Venus (2021) och Enjoy (2023) samt EP´n If I crash, you crash (2024) har alla gemensamt att de är producerade i ett ”här-och-nu”-perspektiv. Ungefär som att se dem live, minus publik. Raka låtar, rätt upp och ner. Punk! Alla värda att lyssna på eftersom de har: Låtarna!
Men nu kom alltså skivan som jag, i smyg, har väntat på. På In the persuit of contentment sänks tempot lite, ljudbilden fördjupas och i mitt tycke så kommer bandets musikalitet fram mer och deras experimentslyssnad får mer utrymme. Instrument som bouzouki, vibrafon, klockspel, fiol och wurlitzer adderas och framförallt så får vi se en lite ny sida av bandet som är lite luftigare och där produktionens plats har uppvärderats.
På Scotch, gin, champagne går mina tankar till tidiga Belle and Sebastian adderat med lite jangliga gitarrer från -67 och skivans kanske bästa låt, Western Pop, låter lite som Nicos Velvet Underground fast med småsurfiga bändningar av strängarna. Lite Joy Division hittar vi i Only you, lite akustiskt Led Zeppelinplockande på Two pints och på Säckpipslåt från norra Råda har vi definitivt Bröderna Lindqvist.
Man skulle kanske tro att med ovan name-droppande associationer så borde plattan spreta åt allt för många håll för att ge en sammanhållen känsla. Men jag tycker att de lyckas med att vara sig själva rätt igenom plattan och det är därför de kan plocka sina russin ur musikhistorien helt fritt och ändå så tydligt vara La La Superstar. Vi får ju Agnes mysskeva röst, Olles bassång och hans gitarrexplosioner, Tildas trygga, rullande bas och Gregorys vilda trummor. Men på den här skivan får vi också så väldigt mycket mer och som alltid med La La Superstar så växer nyfikenheten på var de ska ta vägen näst. Med In the persuit of contentment så har de tagit med oss på en ny resa men ingenting talar om för oss var de kommer att ta vägen näst. Vi kan bara räkna med att det kommer fortsätta att vara för jäkla kul att följa det här bandet och att de kommer fortsätta att ta ut svängarna.
För er som inte kan er La La än så hittar ni en spellista på en grönsvart streamingsajt som heter La La Superduper som är en snabbkurs i bandets historia. Lyssna på den och följ upp med senaste plattan. Där har ni ett av landets mest intressanta band just nu på ett bräde.
Och förresten, jag har redan ändrat mig, Week vs Weekend är nog bästa låten på skivan. Åtminstone har ingen annan låt någonsin fått mig att vilja dricka folköl i baksätet medan jag spelar schack med polaren i framsätet – the party is pumpin´, oh yeaah!
