Albumrecension
Hilma Bendrik – 20 something years in the fire
Jag hade hittat något klipp på Hilma Bendrik på sociala medier där hon spelar ensam på en akustisk gitarr. Det jag fastnade för var att det här verkade vara en person som inte nödvändigtvis gjorde allt enkelt för sig; det var konstiga ackord och kluriga fingersättningar och en intressant röst. När hon lite senare skulle uppträda på en av stadens scener så såg jag till att vara där. Jag förväntade mig ett akustiskt set.
Och nu måste jag göra något tråkigt – prata om utseende. Det är ju öken. Men jag hoppas att ni snart ska förstå. Hilma påminner mig om när min lillasyster spelade Prusiluskan under någon skolpjäs på 80-talet. Lång, med långt hår och glasögon. Skulle lätt kunna vara lärare som min syster blev. Ok, bilden klar?
Nu kliver Hilma upp på scenen med ett helt band bakom sig och hon spelar den funkigaste basen sen Bootsy Collins la brillorna på hyllan. Alltså. Vad jag älskar att bli överraskad eller när mina förutfattade meningar slås i spillror. Jag blev förtrollad och hänförd. Vad var det här för tjej egentligen?
Och apropå att inte nödvändigtvis göra det lätt för sig. På ”20 something years in the Fire”, Hilmas tredje fullängdare, spelar hon nästan alla instrument själv, hon producerar skivan och hon är sin egen studiotekniker. Sa jag att Hilma är 22 år.
En vecka efter släppet så har jag svårt att lyfta fram min favorit på skivan för det har varit lite olika dag för dag
Hilmas musik befinner sig någonstans där soul, jazz och pop möts. Hon nämner själv Fiona Apple och Amy Winehouse som inspirationskällor men mina tankar går till ett annat underbarn: Billie Eilish. ”Conversation” var första singelsläppet och den har ett skönt rullande gung i bakgrunden med en tungvrickande refräng som fastnar. ”Burnout”, den andra singeln, börjar med en underbar pianoslinga som puttrar på tills refrängen lyfter låten till nya höjder. En vecka efter släppet så har jag svårt att lyfta fram min favorit på skivan för det har varit lite olika dag för dag. Men idag är det ”Parasite” och framförallt ”(All my answers) slipping” med den där basen som driver låten.
Ni måste helt enkelt in och lyssna och hitta er egen favorit för dagen. Under min introvecka med plattan så har jag fått en oerhörd urge att sitta på en rökig jazzbar och smutta på en whiskey. Och så vill jag gå ner i källaren och botanisera bland mina jazz- och soulskivor. Kanske lite Chet Baker för rökigheten, sen får det bli Ella Fitzgerald och Nina Simone och så Aretha Franklin såklart. Och Curtis Mayfield för dansens skull. Och Billie Eilish såklart. Eller så skiter jag i det och håller mig till Hilma Bendrik ett tag till?
