Lite om gruvor, ungar och kängpunk – Ny musik från Norrland

Oktober är här. De gula löven täcker marken och tiden är full av musikutgivningar. Jag har försökt att hinna lyssna på mycket och har säkert missat en hel del. Men skäll inte på mig för det. Musik från landets fyra nordligaste län är det jag skriver om här.

Mycket av det som släpps är bra. Vi startar i dag från Matti Ollikainens Tornedalen och far ner till Punksvall. Håll i höstkepsen så kör vi.

Norrbotten

Ett nytt album från Bo Kaspers Orkester är kanske inte lika stort som det en gång var. Men den dryga halvtimmen som är döpt till Just när du trodde allt var över innehåller tio välarrangerade låtar, skönt vemodiga vardagsfilosofiska texter. Skön folkhemssoul, lättjazz och refränger att ta till sig. De är minst lika bra som de alltid varit. ”Just när du trodde allt var över står någon där och knackar på din dörr” sjunger de om livets svängningar. Men BKO står ändå fast, det är skönt att veta.

Om det är finsmakarpop du vill ha är David Myhr någon som du måste lyssna på. Nya albumet Everything Is All About You bjuder på knappa 40 minuter musik som stavas P-O-P. David har producerat själv tillsammans med Andreas Dahlbäck. Visst är utgångspunkten Beatles i många av låtarna. Men David gör allt så väldigt bra och det är så genomtänkt och snyggt att det bara är att buga och tacka. Ett mästarprov att njuta och ett glädjepiller denna skumma höst.

Matti Ollikainen och hans Franska Trion har precis släppt sitt nya album Livet som maskin. Och Matti spelar genomgående synt på alla låtar. Jag kommer att tänka på Kjell Höglund och hans sånger om att maskinerna är våra vänner. Och både text och musik är i Höglunds anda och Mattis röst har ju mycket av Höglund i sig. Svart och lekfullt om livets förtretligheter. Nio låtar med titlar som Härda ut, Ändlöst hav och Hemma i min lägenhet, och de låter precis som sina titlar.

Joel Lindberg från Kalix Elektriska  är en flitig musikskapare. Nu är han aktuell igen och kallar sig Giertos när han släpper singeln The Cobalt Price. Ett ljudstycke på tio minuter som experimentellt och instrumentellt tar oss in i gruvbranschens ständiga underjord och jakten på de metaller som ska garantera vårt elektroniska överflöd. En smått omtumlande resa. Skrämmande och vackert.

Och om det är synt man vill ha finns det högvis av den varan på Det vita brusets nya album Ingen Plats För Mig. Marcus Eriksson och hans synt bjuder på spännande titlar som Kurragömma i biblioteket, Hoppas Ingen Hinner Ikapp Mig på Lagmansgatan och Ingen Väntar Vid Rödberget. Den här typen av instrumental syntmusik älskade jag en gång. Nu var det länge sedan jag hörde. Men det här var en större positiv överraskning än jag väntat mig. Stimulerande.

Västerbotten

Oskviggen är ett enmansband från Umeå med sångaren och musikern Oskar Wigren från Burträsk. På nya EPn Sings The Siberians återvänder han till den grupp han en gång hade med dessa runt 25 år gamla låtar. Det låter mörkt och dramatiskt och inte särskilt uppmuntrande. Lite teatralisk musik som är snyggt arrangerad och har en levande ljudbild. Många förebilder från Nick Cave och neråt.

En av årets roligaste överraskningar är duon Året Var och deras album Året var 2026. Umeås Tove Styrke och hennes partner gitarristen Sanna Sikborn Erixon har med inspiration från 1970-talets svenska proggvåg fått till en skönt fräck och väldigt lekfull samtidsskildring. 15 låtar på knappt 50 minuter med riktigt bra texter. Uppfriskande på alla sätt och ett långfinger i luften. Gästspel från Lotta Lundgren, Elina Ryd och Ulla Skoog gör det inte sämre. Det här är en lyssning ni måste unna er. Helt, helt underbart.

Yet All Drifts är nya singeln från Mi von Ahn döpt till. En vacker melodi där Mis svävande röst målar upp alla bilder. Martin Hederos, Anton Sundell och Konrad Agnas spelar också.

NIX har döpt sin musik till Petricore, en blandning av punk, hardcore och metal. De erfarna musikerna från Umeå undergroundscen har nu släppt sitt andra album Witch Hunt. Albumet är skönt intensivt, dundrande trummor, dunkande bas och en ilsken gitarr och röster som skriker för att övertyga. Jonas Lyxzén, yngre bror till Dennis, Mårten Bläckberg, Erika Erlandsson och Jeffrey Mitchell står som skapare så jag antar att det är de som spelar. NIX har inte tyckt att det är nödvändigt att lyfta fram sina namn. Tio låtar på under halvtimmen. Och det är ju bara helt, helt underbart. Witch Hunt gör hösten så mycket roligare. Bara att dra upp volymen och störa omgivningen till max.

Gruppen Hök har efter flera singlar släppt albumet Dagdröm/mardröm. Felicia Sehlins skönt svävande röst, Elias Erikssons musik och Jonathan Norén Brännströms trummor. Snygg indierock från Skellefteå. Någon har kallat deras musik för” ljusmörk musik på svenska” – det är ingen tokig liknelse. Snygga gitarrväggar kryddas med djupsinniga texter, och inte det minsta fel i det, även någon instrumental låt . Vass indierock som borde få chans att nå ut till massorna då de är minst lika intressanta som de största svenska indiebanden i dag.

Jämtland

Alexander Lund dyker som gitarrist upp med en massa sköna sångerskor som Vilma Flood och Malin Hässlemark och i återförenade The Lumberjacks. Som Alexanderlund har han precis släppt en EP med fem låtar. Lite mystiska egensinniga texter och kantiga låtar någonstans mellan visa och americana. Inte helt lättillgängligt men spännande.

Jennie Löfgrens återkomst till sin solokarriär är jag väldigt glad över. Snart kommer det första albumet på åratal. Senaste singeln Flyga Drake är en luftig och vacker pianoballad med en vacker poetisk text.  Jennies röst är intim och närvarande. Hon har producerat tillsammans med sin man Anders Herrlin och det är även de som spelar

Trion Skuggsidan från Västra Jämtland drar sin lans för mera syntmusik á la tidigt 1980-tal. Björn Wiking sjunger en tänkvärd text på singeln _shutdown.exe. Inte dåligt på minsta sätt.

Man kan göra musik på många sätt. Merit Hemmingson tar på nya albumet Pekkos Per å Jag ålderdomliga fiollåtar från Pekkos Per och gör dem på sitt sätt med sin Hammond och sin röst. Självklart låter det bra. Musiken målar i breda färger och det är riktigt vackert. Merit Hemmingson är 86 år men är musikaliskt lika nyfiken som hon alltid varit.

Norr om då är Petra Svenssons debutalbum. Musiken pendlar mellan visrock, rock och pop. Tio låtar med texter som vill att vi lyssnar. Ibland funkar det bättre än i andra fall. Det är lite ojämnt. Men frisk vågat. Mest gripen blir jag av begravningsskildringen Tack Pappa!.

Att Malin Hässlemark har en röst som man bara vill höra visade hon redan i sin förra grupp Fluru. Nu gör hon musik under eget namn och debutalbumet Bring Me Home har precis släppts på legendariska etiketten A West Side Fabrication. Ola Gustafsson har producerat. Välljudande americana, country och countryrock med Malins smått magiska röst. Så väl genomfört i allt från arrangemang, texter, sång, melodier och ljudbild. Det här är musik med potential att nå ut till många fler än de fåtal tusen som hittills har lyssnat enligt Spotify. Kvaliteten är så hög att den borde få nå utanför landets gränser. Utan tvekan en av de bästa i den här genren i år. Lyssna!

Jens Gustavsson har kämpat  på länge med sin mycket hörvärda visrock. Nu har albumet Trådar och spår – från då och sedan släppts. En slags samling med låtar från senare år av det som inte fått plats på andra utgåvor. Första låten Snö i september sätter tonen och den lägger ribban ganska högt. Texter som har något att säga och melodier som fångar örat. Sex spår följer och det avslutas med Busshållplats. Jag är ganska svag för Jens och är glad att han fortsätter sprida sin musik – det är ju bara förra året som förra albumet kom.

Västernorrland

Jacob Sörensson och hans Sörensens IF funderar över livet i nya singeln Dracula. ”Finns det någon plats för dig i idag eller är det dags att lägga av” är frågan som ställs. Räcker gårdagens ondska till för att skrämma i vår nuvarande verklighet. Ja, det kan vi alla fråga oss. Som vanligt snygg melodi och vass text.

En ny singel från Vacum döpt till Minnet av dig. Indiepoppig med lite skärande oljud och allt. Inte riktigt min tekopp men jag uppskattar det ändå.

Om några veckor släpps Lars Bygdéns senaste album War på Spotify, Den fysiska skivan har funnit ute i flera månader. Senaste släppet är den stämningsfulla och gripande My Marie.  På många sätt den låt på albumet som jag mest har tagit till mig. Den flitige Ola Gustafsson har producerat och spelat gitarr. Så vackert. Och snart ska Lars gamla band The 1000 Dollar Playboys återuppstå för en kväll – kul.

En fin låt om när barnen växt upp och ger sig ut i livet. Dina vägar har Anna Stadling skrivit tillsammans med Andreas Mattsson. Kanske blev det aningen för poppigt för mig. Hade nog föredragit den fina texten mer balladig.

Lune är Linnéa Martinsson och nu har hon under det aliaset släppt ett album. Titeln Nashan är på medelpadsmål och betyder ”nästan inget”.  Albumet är tillkommet i en stuga i Medelpad där de verkar ha haft väldigt trevliga och sköna stunder. Alt-folk, alt-country, texter och instrumentalt. Tove Styrke är med och körar när de försvenskar Yazoo mycket fint på svenska. Som om inte det räckte så kör Lune även Freestyle i en mycket skönt omstöpt version av gamla Fantasi med bara elgitarr och dragspel. Överhuvudtaget är detta lekfulla, välljudande och skönt utmanande album något i alla fall jag mår bra av att lyssna på.

Punkbandet Ill Jill är en kvartett med sångerskan Lia Jacobi, som nog är mer känd som fotograf, bland annat för Scenkonst Västernorrland men har även formgett skivomslag och Pipelines jubileumsbok. Men nu skulle det handla om Ill Jill och deras nya singel Burning Bright. Första smakprovet från kommande albumet We Are Not The Problem. Det är tuff punk där Lias röst gifter sig ihop med rösterna från basisten Lisa Lidehäll och gitarristen Ida Hamrin. Olle Groth jobbar på bakom trummorna. Snabbt, ilsket och precis som det ska vara.